carrobaro

På kvällen kunde jag inte sova, jag tänkte för mycket på Emelie. Jag visste att det skulle bli jobbigt men om jag hade vetat att det skulle bli så här så skulle jag vilja ligga där istället för Emelie. Snöret, min katt, skulle snart få ungar och då skulle Emelie få en, helt gratis, fast det är klart man brukar inte betala för kattungar, men Emelie var som i familjen, vi var som tvillingar, hon skulle få en… helt gratis, om hon över levde. Jag la mig på sängen, min lilla låga säng och Snöret hoppade upp i min famn. Hennes svarta päls var ända upp i ansiktet på mig, sedan somnade jag…

 

Jag vaknade med ett ryck, Snöret var borta och det var mörkt i rummet. Jag tittade på min digitala klocka på nattduksbordet den var 04:45. Jag reste mig upp, jag var klarvaken och kunde inte somna om. Igår hade jag somnat med kläderna på. Det var varmt här inne, jag ville ut. Jag gjorde ordning två mackor, tog ett äpple och en flaska vatten. Jag la dem i en ryggsäck och skulle just gå då jag vände mig om och skrev en lapp:

 

Hej mamma!

Jag går ut lite kommer vid middag eller tidigare.

Kram din Sanna <3

Ps. hälsa Sara och Kate!!

 

Jag sprang till Bosön och in i skogen som finns där, jag stannade vid en stor ek. Jag kände igen mig. Just det, framför mig stod det stora, tjocka trädet som jag och Emelie hade byggt en koja i när vi gick i 3:an, och snart skulle vi börja 8:an. Jag klättrade upp, och gick in. Där på en gammal, rostig krok hängde en bild på mig och Emelie när vi var små, 4 år innan olyckan… Jag gick ut igen och klättrade upp på en tjock gren, där jag och Emelie hade suttit och ätit pankakor för länge sedan, och nu satt jag här ensam tidigt på morgonen, klockan var halv sju. Jag tog en stor tugga av stora, röda äpplet. Jag sträckte på mig och gäspade.

-         Åh! vad jag är trött, sa jag till mig själv. Men då kände jag en regndroppe en stor, tung regndroppe. Nej! Två, tre, fyra och sen öste det ner. Jag klättrade ner på de hala grenarna och gick in i min och Emelies gamla koja. Den var som sagt väldigt gammal, ibland kunde man vara rädd för att den inte skulle rasa, men jag visste att Emelies pappa var byggare och han hade hjälpt oss med att bygga, det var säkert därför att den var så fin. Knak!

-         Hjälp! skrek jag.

Knak! Jag klättrade ner och tänkte springa hem, men hittade inte hem, jag vände tillbaka till kojan, två plankor låg under kojan. Jag vände och försökte hitta hem, men jag hittade inte…

 

 

 

 

2

Min storas syrra Katarina och hennes pojkvän Patrik.

 

Hjälp! tänkte jag hur skulle jag komma hem nu, min mobil låg hemma på skrivbordet. Jag gick en bit, jag kände igen mig. Jag började springa, jag såg en skymt av båtar. Där var våran båt, vi kallade den Wesstik, alla fick vara med förutom mamma, W och I har vi väll bara lagt till. Jag fortsatte hemåt. När jag äntligen kom hem så sov mamma, undra om hon hade märkt att jag varit borta? Katarina kom ner med sin pojkvän Patrik, Katarina är 18 år och Patrik är hennes 20åriga pojkvän. Hon sminkar sig hela tiden,  i natt sov hon hos honom. Sara, min lillasyster, var inte hemma. Mackorna låg orörda i ryggan, jag åt upp dem nu. Det ringde på dörren och jag öppnade.

-         Tja Sanna, sa Katarina.

-         Hej Sanna, sa Patrik.

-         Men gud! Så du ser ut! Gud vad jag skäms! utbrast Katarina.

Jag såg nog ganska ful ut jämfört med Katarina. Hon hade kort, svart hår med en röd slinga, hon hade ofta stora ringar i öronen, mycket smink, tajts, en kort kjol och en tajt topp. Alltid snygg, alltid perfekt. Katarina och Patrik gick in till Katarinas rum och stängde dörren. Jag gick in i badrummet för att se hur jag såg ut. Hjälp! Hår hängde trasligt och ansiktet var täckt av lera. Det var ett litet sår på ena kinden. Jag tog fort en handduk oh dränkte i vatten, jag gnuggade hela ansiktet tills det inte fanns några ler spår kvar. Bara den lilla skråman på ena kinden, jag drog borsten genom håret och satte upp det i en hästsvans.

-         Hej då Patrik, hörde jag Katarina säga, där nere från.

 

-         Följ med till frissan, du behöver fixa dig lite, sa Katarina

-         Som vadå? Kate, sa jag.

-         Bra att du kallar mig Kate istället för Katarina, Kate är finare

-         Aja, vad sa du att jag behövde fixa?

-         Frisyren, smink, färgen på håret…

-         Men jag gillar min hårfärg, avbröt jag henne.

-         Ja… Emelie sa alltid att jag passade bra i smink... så varför inte…sa jag tveksamt.

-         Hur tror du att du ska få någon kille, flinade Kate retsamt.

-         Jag vill inte ha någon! fräste jag irriterat, hon visste mycket väl att jag inte brydde mig om killar nu när Emelie var så dålig. Jag sprang snabbt upp på mitt rum och smällde igen dörren.

-         Förlåt Sanna, hörde jag Kate säga, jag skojade bara… Just då ringde det på dörren, Katarina gick ner för att öppna. Hon pratade med någon, det var nog Patrik, jag hörde aldrig någon säga ”hej då” så han måste ha kommit in. Jag tänkte på vad som skulle hända om Emelie dog, vem skulle jag vara med då? Ingen skulle kunna ersätta Emelie.




förtsättning följer :))))!