carrobaro

På kvällen kunde jag inte sova, jag tänkte för mycket på Emelie. Jag visste att det skulle bli jobbigt men om jag hade vetat att det skulle bli så här så skulle jag vilja ligga där istället för Emelie. Snöret, min katt, skulle snart få ungar och då skulle Emelie få en, helt gratis, fast det är klart man brukar inte betala för kattungar, men Emelie var som i familjen, vi var som tvillingar, hon skulle få en… helt gratis, om hon över levde. Jag la mig på sängen, min lilla låga säng och Snöret hoppade upp i min famn. Hennes svarta päls var ända upp i ansiktet på mig, sedan somnade jag…

Jag vaknade med ett ryck, Snöret var borta och det var mörkt i rummet. Jag tittade på min digitala klocka på nattduksbordet den var 04:45. Jag reste mig upp, jag var klarvaken och kunde inte somna om. Igår hade jag somnat med kläderna på. Det var varmt här inne, jag ville ut. Jag gjorde ordning två mackor, tog ett äpple och en flaska vatten. Jag la dem i en ryggsäck och skulle just gå då jag vände mig om och skrev en lapp:

Hej mamma!

Jag går ut lite kommer vid middag eller tidigare.

Kram din Sanna <3

Ps. hälsa Sara och Kate!!

Jag sprang till Bosön och in i skogen som finns där, jag stannade vid en stor ek. Jag kände igen mig. Just det, framför mig stod det stora, tjocka trädet som jag och Emelie hade byggt en koja i när vi gick i 3:an, och snart skulle vi börja 8:an. Jag klättrade upp, och gick in. Där på en gammal, rostig krok hängde en bild på mig och Emelie när vi var små, 4 år innan olyckan… Jag gick ut igen och klättrade upp på en tjock gren, där jag och Emelie hade suttit och ätit pankakor för länge sedan, och nu satt jag här ensam tidigt på morgonen, klockan var halv sju. Jag tog en stor tugga av stora, röda äpplet. Jag sträckte på mig och gäspade.

-         Åh! vad jag är trött, sa jag till mig själv. Men då kände jag en regndroppe en stor, tung regndroppe. Nej! Två, tre, fyra och sen öste det ner. Jag klättrade ner på de hala grenarna och gick in i min och Emelies gamla koja. Den var som sagt väldigt gammal, ibland kunde man vara rädd för att den inte skulle rasa, men jag visste att Emelies pappa var byggare och han hade hjälpt oss med att bygga, det var säkert därför att den var så fin. Knak!

-         Hjälp! skrek jag.

Knak! Jag klättrade ner och tänkte springa hem, men hittade inte hem, jag vände tillbaka till kojan, två plankor låg under kojan. Jag vände och försökte hitta hem, men jag hittade inte…

2

Min storas syrra Katarina och hennes pojkvän Patrik.

Hjälp! tänkte jag hur skulle jag komma hem nu, min mobil låg hemma på skrivbordet. Jag gick en bit, jag kände igen mig. Jag började springa, jag såg en skymt av båtar. Där var våran båt, vi kallade den Wesstik, alla fick vara med förutom mamma, W och I har vi väll bara lagt till. Jag fortsatte hemåt. När jag äntligen kom hem så sov mamma, undra om hon hade märkt att jag varit borta? Katarina kom ner med sin pojkvän Patrik, Katarina är 18 år och Patrik är hennes 20åriga pojkvän. Hon sminkar sig hela tiden,  i natt sov hon hos honom. Sara, min lillasyster, var inte hemma. Mackorna låg orörda i ryggan, jag åt upp dem nu. Det ringde på dörren och jag öppnade.

-         Tja Sanna, sa Katarina.

-         Hej Sanna, sa Patrik.

-         Men gud! Så du ser ut! Gud vad jag skäms! utbrast Katarina.

Jag såg nog ganska ful ut jämfört med Katarina. Hon hade kort, svart hår med en röd slinga, hon hade ofta stora ringar i öronen, mycket smink, tajts, en kort kjol och en tajt topp. Alltid snygg, alltid perfekt. Katarina och Patrik gick in till Katarinas rum och stängde dörren. Jag gick in i badrummet för att se hur jag såg ut. Hjälp! Hår hängde trasligt och ansiktet var täckt av lera. Det var ett litet sår på ena kinden. Jag tog fort en handduk oh dränkte i vatten, jag gnuggade hela ansiktet tills det inte fanns några ler spår kvar. Bara den lilla skråman på ena kinden, jag drog borsten genom håret och satte upp det i en hästsvans.

-         Hej då Patrik, hörde jag Katarina säga, där nere från.

-         Följ med till frissan, du behöver fixa dig lite, sa Katarina

-         Som vadå? Kate, sa jag.

-         Bra att du kallar mig Kate istället för Katarina, Kate är finare

-         Aja, vad sa du att jag behövde fixa?

-         Frisyren, smink, färgen på håret…

-         Men jag gillar min hårfärg, avbröt jag henne.

-         Ja… Emelie sa alltid att jag passade bra i smink... så varför inte…sa jag tveksamt.

-         Hur tror du att du ska få någon kille, flinade Kate retsamt.

-         Jag vill inte ha någon! fräste jag irriterat, hon visste mycket väl att jag inte brydde mig om killar nu när Emelie var så dålig. Jag sprang snabbt upp på mitt rum och smällde igen dörren.

-         Förlåt Sanna, hörde jag Kate säga, jag skojade bara… Just då ringde det på dörren, Katarina gick ner för att öppna. Hon pratade med någon, det var nog Patrik, jag hörde aldrig någon säga ”hej då” så han måste ha kommit in. Jag tänkte på vad som skulle hända om Emelie dog, vem skulle jag vara med då? Ingen skulle kunna ersätta Emelie.




förtsättning följer :))))!

1

Tåget som förändrade allt.

Jag försöker somna. Det har jag försökt med de senaste nätterna. Jag tittar på klockan 01:20. Jag blundar men det ända jag ser är tåget som kommer i rasande fart och Emelie inser att det är för sent och hoppar undan. Benen blev krossade,  och jag kommer aldrig glömma hennes nästan liv lösa kropp på båren, den var kall och blodig. Allt ihop är mitt fel. För jag svek henne. Jag tittar mig omkring i rummet. De svarta väggarna verkar tränga ihop sig. Jag stirrar på dem och dem förvandlas till en mardröm. Den svala kvällen, Emelies mörkbruna ögon, hennes leende. Jag kan nästan höra henne säga,

-         Jag visste det, men du tvinga mig.

Jag skriker, skriker och skriker.

-         Emelie! Nej! Förlåt!

Mamma rusar in i rummet.

-         Vad är det älskling!?

-         Emelie! tjöt jag! 

-         Emelie ligger på Karolinska sjukhuset och ska opereras, hon överlever, säger mamma bestämt.

På dagarna sitter jag bara och stirrar. Förut lyssnade jag på musik, tittade på tv och va inne på datorn. Nu sitter jag i den kattluktande, mjuka, bruna soffan och stirrar på den stora svarta tv:n. Jag känner att jag måste få Emelie. Jag rusar ut.

-         Vart ska du! ropar mamma. Men det hör jag inte för jag har redan smällt igen dörren och springer iväg. Har jag busskort med mig?

-         Skit, svär jag.

Jag har varken nycklar eller busskort.

-         Fan!! Nu kommer jag aldrig på se henne igen. Jag springer och springer ut ur en skog in i en skog, jag springer så långt mina ben orkar bära mig, till slut kommer jag in i en skog igen, det börjar bli mörkt. Jag gick en bit tillbacka men orkade inte gå enda hem så jag la mig under en gran och bilderna av Emelie, tåget och jag hör smällen när hennes ben krossas, sen somnar jag….

Jag vaknar, jag ser mig omkring, jag ligger i TV rummet på soffan. Hur kom jag hit? Mamma kom in i rummet.

-         God morgon Sanna, sa mamma.

-         God morgon, sa jag bistert.

-         Du ser ut att undra hur du kom hit, sa mamma.

-         Ja, det gör jag, sa jag.

-         Efter du hade gått så gick jag efter dig eller tog bilen och gick ur den och letade efter dig, jag visste att du var ledsen men jag gick ändå ut. När jag hade letat i ca en halv timme så blev jag orolig och efter en timme hittade jag dig under en gran, sovande. Då bar jag dig till bilen och åkte hem. Sen la jag dig på soffan och nu ligger du här.

-         Ja det gör jag…

-         Längtar du efter henne?

-         Klart jag gör…

-         Vill du att vi ska hälsa på henne i dag? Frågade mamma,

-         Vet inte om jag vågar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, tänk om hon var död,

-         Ja, jag vill se henne, jag måste se henne innan hon dör, sa jag

-         Sanna, Sanna, suckade mamma, hon kommer inte att dö.

-         Hur vet du det? Frågade jag.

-         Sanna, jag vet, svarade mamma, ville du åka eller?

-         Ja jag vill åka, det är klart, sa jag.

-         Vad bra då, skynda dig, vi åker direkt, sa mamma

Vi satte oss i bilen och det kändes som att det tog flera miljoner miljarder timmar att bara komma till Lidingö vallen, fast i verkligheten så tar det bara ungefär 3minuter . vi åkte i ungefär 110000 timmar till för att komma till Lidingö bron, men som vanligt så tog det bara 5min, alltså på ett ungefär.

När vi väl kom fram så gick mamma och jag in, mitt hjärta dunkade 300 gånger på en minut. Mamma frågade var Emelie Häggberg låg.

-         Ja, hon mår inte så bra, men om ni tar det lugnt så kan ni väll få gå in till henne, sa hon bakom disken. Vi gick i den långa korridoren fram till Emelies dörr, mitt hjärta slog snabbare och snabbare. Mamma skulle just öppna dörren,

-         Vänta, sa jag, och satte mig ner.

-         Vad är det gumman, sa mamma och tog min hand.

-         Det är bra… men… tänk om hon…

-         Nej Sanna, tänk inte så., du gör det bara värre för dig själv, sa mamma och öppnade dörren.

Vi gick in, jag började gråta när jag såg henne.

-         Emelie, Emelie, sa jag tyst, tårarna sprutade av lycka att få se henne.

-         Hej Sanna, sa hon tyst.

-         Jag har längtat efter dig, sa jag. Men jag fick inget svar.

Jag satt bredvid hennes säng i flera timmar kändes det som, men det var nog bara ungefär 15 minuter, jag ville prata mer men det kom in en doktor som sa att jag och mamma skulle gå ut så att Emelie fick sova.

Vi gick ut och bestämde oss för att ta en fika, jag fick ett glas saft och en chokladboll medan mamma fick en kopp kaffe och en chokladboll. Saften drack jag upp, det var hallonsaft, den smakade precis som den jag och Emelie brukade dricka men chokladbollen bara växte i munnen.  Jag var tvungen att lägga ifrån mig den. När vi kom hem den kvällen ställde mamma sig och stekte korv, vi skulle äta korv med bröd, det smakade knappt något men det var ändå gott. När vi ätit klart gick jag och la mig.

Jag vaknade av att telefonen ringde, mamma svarade hon såg genast allvarlig ut. Det var doktorn. Hon la på och sa bistert:

-         Kom så åker vi, Emelie är dålig hon vill träffa dig. En sista gång tänkte jag, och kände att tårarna kom. Jag svalde, jag måste vara stark för Emelies skull. Jag gick ut och satte mig.

-         Skynda dig, skrek jag till mamma när vi hade kört förbi vallen.

Vi kom fram till karolinska och gick in till Emelie.

-         Sanna… viskade hon hest.

-         Ja? Jag gick fram till sängen och satte mig på huk. Hon såg så liten ut där hon låg. Blek och liten… hennes bruna lockar var bortklippta på grund av blodet.

-         Sanna, sa hon igen, jag har inga ben längre.

-         Men vi kan ha lika kul ändå, skyndade jag mig att säga.

-         Sanna, jag vet att det är svårt, men jag kommer alltid finnas här för dig.

-         Snälla Emelie, försätt kämpa, viskade jag.

-         Sanna… sa Emelie, det är jobbigare än du tror för mig.

Det blev för mycket för mig, jag vände mig om och sprang genom den vita, långa korridorerna. Jag ville bara ut. Tårarna rann ner för mina kinder. Egentligen borde jag det vara jag som låg där i sjukhussängen, inte Emelie. Det var mitt fel, det var jag som ville gå över järnvägen… Emelie visste att det var fel men hon gjorde det ändå. Emelie var helt perfekt, snäll, duktig i skolan, snygg och världens bästa kompis. Ändå hade jag gjort det här mot henne. Att hon ville vara min kompis. Jag gick ut på parkeringen, till vår bil den var förstås låst. Så jag gick och satte mig under ett träd i närheten. Hur skulle det bli utan Emelie? Jag satt under trädet och grät i minst en timme, sen gick jag tillbaks till bilen. Där satt mamma och väntade på mig, hon såg orolig ut.

-         Sanna du får inte bara springa iväg sådär, sa hon argt.

-         Du förstår inte hur det känns, sa jag med gråten i halsen.

-         Jag förstår att du är ledsen men det enda vi kan göra är att hoppas, sa hon och kramade mig, Emelie kommer att få proteser, så ni kan leka på samma sätt som ni gjort hittills.

-         Ja, men hon blev överkörd av ett tåg, sa jag och såg ner i marken.

-         Ja, men på benen, inte hela kroppen, hon hade tur, sa mamma.








fortsätning följer! komentera!

ehehehe XD

den här datorn äe korkad! jag tängte sätta mig oh lyssna på biologin eftersom att vi har prov imorn, oh då skulle man gå in på www.liber.se/spektrum oh sen skulle det finnas en ljud fil där, visst det finns det men när man öpnar den blir hela datorn helt saiko oh seg oh så, så då äre bara att starta om hela datorn oh börja från början, hur j*vla många ggr ska jag behöva göra det!!!!!

kram på er....