carrobaro

1

Tåget som förändrade allt.

 

Jag försöker somna. Det har jag försökt med de senaste nätterna. Jag tittar på klockan 01:20. Jag blundar men det ända jag ser är tåget som kommer i rasande fart och Emelie inser att det är för sent och hoppar undan. Benen blev krossade,  och jag kommer aldrig glömma hennes nästan liv lösa kropp på båren, den var kall och blodig. Allt ihop är mitt fel. För jag svek henne. Jag tittar mig omkring i rummet. De svarta väggarna verkar tränga ihop sig. Jag stirrar på dem och dem förvandlas till en mardröm. Den svala kvällen, Emelies mörkbruna ögon, hennes leende. Jag kan nästan höra henne säga,

-         Jag visste det, men du tvinga mig.

Jag skriker, skriker och skriker.

-         Emelie! Nej! Förlåt!

Mamma rusar in i rummet.

-         Vad är det älskling!?

-         Emelie! tjöt jag! 

-         Emelie ligger på Karolinska sjukhuset och ska opereras, hon överlever, säger mamma bestämt.

 

På dagarna sitter jag bara och stirrar. Förut lyssnade jag på musik, tittade på tv och va inne på datorn. Nu sitter jag i den kattluktande, mjuka, bruna soffan och stirrar på den stora svarta tv:n. Jag känner att jag måste få Emelie. Jag rusar ut.

-         Vart ska du! ropar mamma. Men det hör jag inte för jag har redan smällt igen dörren och springer iväg. Har jag busskort med mig?

-         Skit, svär jag.

Jag har varken nycklar eller busskort.

-         Fan!! Nu kommer jag aldrig på se henne igen. Jag springer och springer ut ur en skog in i en skog, jag springer så långt mina ben orkar bära mig, till slut kommer jag in i en skog igen, det börjar bli mörkt. Jag gick en bit tillbacka men orkade inte gå enda hem så jag la mig under en gran och bilderna av Emelie, tåget och jag hör smällen när hennes ben krossas, sen somnar jag….

 

Jag vaknar, jag ser mig omkring, jag ligger i TV rummet på soffan. Hur kom jag hit? Mamma kom in i rummet.

-         God morgon Sanna, sa mamma.

-         God morgon, sa jag bistert.

-         Du ser ut att undra hur du kom hit, sa mamma.

-         Ja, det gör jag, sa jag.

-         Efter du hade gått så gick jag efter dig eller tog bilen och gick ur den och letade efter dig, jag visste att du var ledsen men jag gick ändå ut. När jag hade letat i ca en halv timme så blev jag orolig och efter en timme hittade jag dig under en gran, sovande. Då bar jag dig till bilen och åkte hem. Sen la jag dig på soffan och nu ligger du här.

-         Ja det gör jag…

-         Längtar du efter henne?

-         Klart jag gör…

-         Vill du att vi ska hälsa på henne i dag? Frågade mamma,

-         Vet inte om jag vågar.

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, tänk om hon var död,

-         Ja, jag vill se henne, jag måste se henne innan hon dör, sa jag

-         Sanna, Sanna, suckade mamma, hon kommer inte att dö.

-         Hur vet du det? Frågade jag.

-         Sanna, jag vet, svarade mamma, ville du åka eller?

-         Ja jag vill åka, det är klart, sa jag.

-         Vad bra då, skynda dig, vi åker direkt, sa mamma

Vi satte oss i bilen och det kändes som att det tog flera miljoner miljarder timmar att bara komma till Lidingö vallen, fast i verkligheten så tar det bara ungefär 3minuter . vi åkte i ungefär 110000 timmar till för att komma till Lidingö bron, men som vanligt så tog det bara 5min, alltså på ett ungefär.

 

När vi väl kom fram så gick mamma och jag in, mitt hjärta dunkade 300 gånger på en minut. Mamma frågade var Emelie Häggberg låg.

-         Ja, hon mår inte så bra, men om ni tar det lugnt så kan ni väll få gå in till henne, sa hon bakom disken. Vi gick i den långa korridoren fram till Emelies dörr, mitt hjärta slog snabbare och snabbare. Mamma skulle just öppna dörren,

-         Vänta, sa jag, och satte mig ner.

-         Vad är det gumman, sa mamma och tog min hand.

-         Det är bra… men… tänk om hon…

-         Nej Sanna, tänk inte så., du gör det bara värre för dig själv, sa mamma och öppnade dörren.

Vi gick in, jag började gråta när jag såg henne.

-         Emelie, Emelie, sa jag tyst, tårarna sprutade av lycka att få se henne.

-         Hej Sanna, sa hon tyst.

-         Jag har längtat efter dig, sa jag. Men jag fick inget svar.

Jag satt bredvid hennes säng i flera timmar kändes det som, men det var nog bara ungefär 15 minuter, jag ville prata mer men det kom in en doktor som sa att jag och mamma skulle gå ut så att Emelie fick sova.

Vi gick ut och bestämde oss för att ta en fika, jag fick ett glas saft och en chokladboll medan mamma fick en kopp kaffe och en chokladboll. Saften drack jag upp, det var hallonsaft, den smakade precis som den jag och Emelie brukade dricka men chokladbollen bara växte i munnen.  Jag var tvungen att lägga ifrån mig den. När vi kom hem den kvällen ställde mamma sig och stekte korv, vi skulle äta korv med bröd, det smakade knappt något men det var ändå gott. När vi ätit klart gick jag och la mig.

 

Jag vaknade av att telefonen ringde, mamma svarade hon såg genast allvarlig ut. Det var doktorn. Hon la på och sa bistert:

-         Kom så åker vi, Emelie är dålig hon vill träffa dig. En sista gång tänkte jag, och kände att tårarna kom. Jag svalde, jag måste vara stark för Emelies skull. Jag gick ut och satte mig.

-         Skynda dig, skrek jag till mamma när vi hade kört förbi vallen.

 

Vi kom fram till karolinska och gick in till Emelie.

-         Sanna… viskade hon hest.

-         Ja? Jag gick fram till sängen och satte mig på huk. Hon såg så liten ut där hon låg. Blek och liten… hennes bruna lockar var bortklippta på grund av blodet.

-         Sanna, sa hon igen, jag har inga ben längre.

-         Men vi kan ha lika kul ändå, skyndade jag mig att säga.

-         Sanna, jag vet att det är svårt, men jag kommer alltid finnas här för dig.

-         Snälla Emelie, försätt kämpa, viskade jag.

-         Sanna… sa Emelie, det är jobbigare än du tror för mig.

Det blev för mycket för mig, jag vände mig om och sprang genom den vita, långa korridorerna. Jag ville bara ut. Tårarna rann ner för mina kinder. Egentligen borde jag det vara jag som låg där i sjukhussängen, inte Emelie. Det var mitt fel, det var jag som ville gå över järnvägen… Emelie visste att det var fel men hon gjorde det ändå. Emelie var helt perfekt, snäll, duktig i skolan, snygg och världens bästa kompis. Ändå hade jag gjort det här mot henne. Att hon ville vara min kompis. Jag gick ut på parkeringen, till vår bil den var förstås låst. Så jag gick och satte mig under ett träd i närheten. Hur skulle det bli utan Emelie? Jag satt under trädet och grät i minst en timme, sen gick jag tillbaks till bilen. Där satt mamma och väntade på mig, hon såg orolig ut.

-         Sanna du får inte bara springa iväg sådär, sa hon argt.

-         Du förstår inte hur det känns, sa jag med gråten i halsen.

-         Jag förstår att du är ledsen men det enda vi kan göra är att hoppas, sa hon och kramade mig, Emelie kommer att få proteser, så ni kan leka på samma sätt som ni gjort hittills.

-         Ja, men hon blev överkörd av ett tåg, sa jag och såg ner i marken.

-         Ja, men på benen, inte hela kroppen, hon hade tur, sa mamma.








fortsätning följer! komentera!